emmaelvira

Hej bloggen!

Jag har en sån där natt igen, en sån där när jag grubblar & tänker alldeles för mycket.
Varför kan jag inte bara släppa? Jag vill kunna lita på att allt kommer att bli sådär bra som man vill att allt ska vara.
Men jag har hakat upp mig på att hela min framtid & hur mitt liv ska vara, ligger i mina händer.
Sant förvisso, men hur mycket ska man egentligen lägga sig i det?
Hur många val måste man göra, och hur många vägar ska man välja att gå, eller inte gå?
Kanske man ibland borde välja att inte ta någon väg, stanna där man är istället?
Och kanske kommer det med tiden en ny väg som passar bättre än de vägar du hade att välja på innan?

Det sjukaste av allt är att jag aldrig trott på det här med att välja vägar & att din framtid ligger i dina händer.
Jag har alltid trott på ödet, det spelar ingen roll hur du väljer eller går, ödet är redan bestämt & allt blir som det ska ändå.

Kommer ni ihåg när jag för några månader sedan skrev "Fuck faith, nu vill jag bestämma själv för en gångs skull"?

Alltså, jag ville inte bestämma själv så länge, utan bara en liten stund, just då, en liten detalj.
Ödet är min trygghet att falla tillbaka på när jag går vilse i vissa korsningar.


Ge mig tillbaka mitt öde ♥